En sån där look

Jag är trött på att vara söt! Trött på att vara prinsessa. Trött på att vara försiktig och rädd att jag är för barnslig i min stil. Jag vill vara vuxen! Eller ja, jag är ju vuxen. Men nu fattar. 

Jag vill hitta tillbaka till den kaxiga, starka, busiga och lite bråkiga delen av mig själv. Våga ta plats. Våga vara tokig. Våga ha ett par skinnbyxor! Våga byta stil och ändå känna mig som hemma.

Det kommer bli en rolig höst. En brokig och kanske lite galen höst. Men den kommer ha mycket färg, mycket attityd och framför allt – mycket av mig!

Det är lite så

Jag har inga svar. Jag vet ju faktiskt inte. Förstår knappt själv vad som hände. Det bara.. blev såhär. Jag valde det inte. Jag väljer inte det som är jobbigt. Jag önskar jag kunde välja det som inte sårar de jag älskar. Som jag vet älskar mig. Som gjort allt. Som gör allt. Som skulle göra allt.

Men ibland. Då blir det såhär.

Det verkar så enkelt vännen
Ändå är det så obegripligt svårt
Ja, det verkar så enkelt vännen
Men ingenting i denna världen var
väl någonsin lätt att förstå

The new me

Under sommaren blev jag mer och mer sugen på nya bågar. Inte för att min syn förändrats eller försämrats, nej jag ville ha nya bågar med lite mer attityd. Jag älskar mina pilotbrillor – de är snygga och sköna. Men lite för söta. Lite för.. avdankad 70-talsskådis tillsammans med mitt stora hår.

Så jag beställde hem 4 olika för att känna av. Kolla läget liksom. Och jag älskade det här paret. Men så bad jag folk om råd. Om input. Om åsikter. Och som alltid så glömde jag bort vad det var JAG gillade. Jag blev osäker. Skickade tillbaka.

I förra veckan insåg jag det. Att jag faktiskt aldrig beställde bågarna jag tyckte om så mycket. För jag var orolig att någon som INTE gillade dom när jag bad om råd skulle ta illa vid sig. Vad fan är det för sätt att leva på?

Jag beställde och igår kom de äntligen! Och de är precis så snygga som jag minns dom. Och sköna! Och kaxigt sexiga haha. Nöjd tjej helt enkelt 😀

Allt jag inte orkade tänka

Under våren och sommaren skrev jag en hel del, texter om allt och inget (som det är tänkt) men jag tryckte aldrig på Publicera. 

Ibland fick de ligga kvar i en utkorg och bara sväva. Ibland åkte de i den virtuella papperskorgen. Ibland kom orden knappt fram och jag försökte inte ens få rätt på bokstäverna som snurrade runt i huvudet. 

För hur ska man få ordning på det stora i livet när man inte ens kan få ner små bokstäver på ett papper. När orden inte kan formas i munnen. Ibland knappt i huvudet. Hur ska man ta tag i allt det där som surrar runt när man inte kan fokusera blicken och se vad det är som surrar i bakgrunden? Hur ska man ens orka när man inte ens orkar försöka?

Jag insåg nån gång under sommaren att nej, jag var inte in a happy place. Jag kände inte igen mig själv och det där surret, det där störande surret som jag inte kunde lokalisera – det blev högre och högre utan att jag kunde se vad som hände. Jag bröt ihop. Kom igen. Bröt igen. Reste mig. Rasade. låg kvar ett tag. 

Och med ett snurrande sinne så reste jag mig och samlade kraft – som om att jag visste att detta var sista chansen. Ungefär samtidigt hörde jag Om du vill vara med mig (Melissa Horn) för första gången. Och jag visste direkt vad smärtan i brösten innebar.

Jag vill inte detta.

Kom inte hit om du vill bli buren
Du ser väl att jag är tung nog som det är
Jag är en sån som gärna vill bestämma
Förr fick jag aldrig det
Jag har aldrig vågat göra som dom säger
Ändå har jag frågat dom om råd
Som att inte trivas i staden som man bor i
Men aldrig ta sig därifrån
Det kan gå dagar utan samtal
Vanan att säga nej har suttit kvar
Jag kan drömma om att träffa nya vänner
För att jag inte tagit hand om dom jag har
Och jag vet att jag kan fastna i en feber
Du har kallat den för hänsynslös och kall
När allting som jag inte borde säga blir sagt i alla fall.

Me, myself and I

För två veckor sedan så sa jag orden högt. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Jag behöver få vara.. med mig själv.

För en vecka sedan flyttade jag in i lägenheten i Helsingborg. Staden jag aldrig skulle bo i. Staden jag var så trött på efter alla år i skolan, först gymnasiet och sen högskolan. Helsingborg, staden där jag hängde när jag var ung och dum. Staden jag nu kallar mitt hem. 

Konstigt det kan bli.

Bilden kan innehålla: 1 person, närbild

Att bo själv har aldrig varit ett problem, jag älskade friheten när jag bodde själv båda gångerna i Stockholm. Jag älskade min lilla hydda i Hässleholm (även om golvet var kallt som in i). Lägenheten är härlig. Den är möblerad och smart planerad. Den ligger högt upp och det är låsta dörrar som ger mig trygghet. Skulle det bli en zombiekatastrof skulle jag nog klara mig ett tag här uppe. Om jag bara fixar lite mat. Det är ju jobbigt att bära upp så mycket när det inte finns hiss. Kanske borde fundera på en smart lösning. 

5 månader senare

Censurering av det egna orden, de egna tankarna, den egna viljan – det gör att man tappar orken, viljan och framför allt inspirationen av skriva. Speciellt när det man vill skriva om, skrika ut och bearbeta är så personligt att det inte går att censurera sig utan att.. Lura sig själv?

Jag har tröttnat på att lajva, spela och tysta mig själv för att inte andra ska ta illa vid sig. Det slutar jag med nu. Eller försöker iaf. Och jag börjar med att inte ha lösenord på bloggen längre.

Mår du dåligt av vad jag skriver? Läs inte. 

Nu ska jag leva.

Karantän

Dag 23 med feber. Men vem räknar?

Sjukskriven med akut övre luftvägsinfektion. Karantän för att undvika smitta. 

Jag är så trött. Tryck över bröstet. Tungt att andas emellanåt. Noll ork. Men massa vilja. Vilket gör det här med noll ork ganska så jobbigt. För jag har ju ”bara” en 0,8 gradig höjning i kroppen. Det är för mycket enligt min kropp kan jag lova.

Det är väl det som är tråkigt. Att jag är orkeslös men inte viljelös. Om jag bara fick vara ordentligt sjuk i 3 dagar och det sen försvann – det vore så gött! 3 dygn med sömn sen frisk. Inte veckor med utdragen slöhet och frustration över att inte orka något. Det tar inte bara på krafterna fysiskt. Det är ju psykiskt jobbigt också. 

Influensa och trötthet

Det har varit en konstig månad. Mars. Virus. Världen stänger ner. Karantän. Panik. Storhandling. Slut på hyllorna. Hamstrande av toalettpapper? Ja, det är konstiga tider. 

Och mitt i detta blev jag sjuk, I vanliga fall hade jag nog proppat mig full med alvedon och kört på som vanligt men.. Corona är farligt för vissa personer. Och jag vill inte vara en rövhatt. Så jag följer riktinjerna som myndigheterna ger ut – håll dig hemma om du har feber, halsont, hosta eller allmän förkylning/influensa. För vi kan inte veta om det är vanliga flunsan eller den nya som dödar folk över hela världen.

16 dagar med feber. 10 av dessa med halsont. Och de senaste dagarna har andningen blivit lite tyngre. Igår var den riktigt jobbig men idag känns det bättre. Men febern är kvar även om den faktiskt gått ner en hel del och nu är på 37 fantastiska grader. Jag brukar ju ligga på 36.6 så det är ju en höjning men så här lite feber har jag inte haft på två veckor. Så tjoho!

Jag var hemma i 5 dagar, jobbade 2 och blev sämre igen. Och nu är jag inne på dag 3726628 här hemma haha. Nej, men visst känns det lite skumt att vara hemma så här mycket, speciellt när man är trött och hängig men inte så pass sjuk att man sover hela tiden. Jag har inte orkat göra något direkt, knappt pallat göra annat än ligga ner i soffan och andas. Och det blir lite långtråkigt kan jag berätta. 

För solen skiner. Och då vill jag inte ha igång vår tv. Jag vill inte. Ingen tv när det är soooool! Sen att jag inte orkar vara ute ändå är ju en helt annan sak. Några dagar har jag orkat dra ut mig själv på uteplatsen. 3 tröjor, 2 jackor, två par byxor, vinterstrumpor, vinterskor, mössa och så en filt. Och en stor kopp the för att värma kroppen inifrån. Sittandes i en vilostol med kuddar och lite pod i öronen. Där har jag somnat. Mer än 1 gång. Tur att jag varit så smart att jag använt solskydd de gångerna – annars hade jag nog varit en liten kräfta efter en minut.

 

Rädslan

Det börjar bli lite obehagligt tycker jag. Corona. Det börjar bli lite väl läskigt. Gränser som stänger. Folk som dör. Mat som tar slut i affärerna.

Än så länge har vi inte påverkats så mycket, alla i vår närhet är friska och det är inga nya bestämmelser för hur vi kan jobba. Även om vårt HQ ligger mitt i smeten nere i Italien så kommer leveranserna som de ska och vi verkar kunna hålla igång produktionen som planerat.

Men vi märker att våra kundbesök ändrats. Andra företag låter inte sina anställda åka ut och träffa folk om det inte är absolut nödvändigt – och när tusan är det så egentligen? 

På Henriks jobb verkar det inte heller vara några speciella restriktioner angående kund/leveranskontakt men ja, vi får väl se vad som händer den närmaste tiden. Hos oss tar vi inte längre i hand med besöken utan hälsar med armbågarna – ser säkert urlöjligt ut haha.

Det som hänger tungt över mig och Henrik nu är ju det faktum att vi har en del kul inbokat den närmaste tiden – bland annat har vi biljetter till Smith and Tell nu i slutet av månaden men eftersom alla evenemang med mer än 500 deltagare nu måste ställas in så.. Ja vi lär ju inte få se dom i vår tyvärr. Förhoppningsvis kommer de köra sin turné i höst istället och då kanske vi kan få njuta av deras fantastiska musik.

Jag är inte direkt orolig för min hälsa. Eller för Henriks.

Jag är orolig för pappa och Mulle. Personer som inte har så bra immunförsvar. Och lilla Alicia. Och Vincent och Sigge. Alla dessa barn som varit så sjuka tidigare. Barn som inte ska utsättas för detta. 

Jag blir rädd. Och förbannad. För jag vet ju hur det är med oss vuxna. Det är många som lämnar på skola trots att kidsen är dåliga. Småsjuka, förkylda, snuviga. Barn som kanske klarar smittan. Som sprider den. För även om barn inte verkar bli så sjuka av just detta så är de ändå spridare av smittan – så är det ju med allt. Håll dig hemma om du är sjuk. 

Sen finns det vuxna som belastar sjukvärden av helt fel anledning. Som tar platsen en sjuk skulle behöva. Jag blir rädd. Orolig. Nervös.