Under våren och sommaren skrev jag en hel del, texter om allt och inget (som det är tänkt) men jag tryckte aldrig på Publicera. 

Ibland fick de ligga kvar i en utkorg och bara sväva. Ibland åkte de i den virtuella papperskorgen. Ibland kom orden knappt fram och jag försökte inte ens få rätt på bokstäverna som snurrade runt i huvudet. 

För hur ska man få ordning på det stora i livet när man inte ens kan få ner små bokstäver på ett papper. När orden inte kan formas i munnen. Ibland knappt i huvudet. Hur ska man ta tag i allt det där som surrar runt när man inte kan fokusera blicken och se vad det är som surrar i bakgrunden? Hur ska man ens orka när man inte ens orkar försöka?

Jag insåg nån gång under sommaren att nej, jag var inte in a happy place. Jag kände inte igen mig själv och det där surret, det där störande surret som jag inte kunde lokalisera – det blev högre och högre utan att jag kunde se vad som hände. Jag bröt ihop. Kom igen. Bröt igen. Reste mig. Rasade. låg kvar ett tag. 

Och med ett snurrande sinne så reste jag mig och samlade kraft – som om att jag visste att detta var sista chansen. Ungefär samtidigt hörde jag Om du vill vara med mig (Melissa Horn) för första gången. Och jag visste direkt vad smärtan i brösten innebar.

Jag vill inte detta.

—

Kom inte hit om du vill bli buren
Du ser väl att jag är tung nog som det är
Jag är en sån som gärna vill bestämma
Förr fick jag aldrig det
Jag har aldrig vågat göra som dom säger
Ändå har jag frågat dom om råd
Som att inte trivas i staden som man bor i
Men aldrig ta sig därifrån
Det kan gå dagar utan samtal
Vanan att säga nej har suttit kvar
Jag kan drömma om att träffa nya vänner
För att jag inte tagit hand om dom jag har
Och jag vet att jag kan fastna i en feber
Du har kallat den för hänsynslös och kall
När allting som jag inte borde säga blir sagt i alla fall.

För två veckor sedan så sa jag orden högt. Jag vill flytta. Jag behöver flytta. Jag behöver få vara.. med mig själv.

För en vecka sedan flyttade jag in i lägenheten i Helsingborg. Staden jag aldrig skulle bo i. Staden jag var så trött på efter alla år i skolan, först gymnasiet och sen högskolan. Helsingborg, staden där jag hängde när jag var ung och dum. Staden jag nu kallar mitt hem. 

Konstigt det kan bli.

Att bo själv har aldrig varit ett problem, jag älskade friheten när jag bodde själv båda gångerna i Stockholm. Jag älskade min lilla hydda i Hässleholm (även om golvet var kallt som in i). Lägenheten är härlig. Den är möblerad och smart planerad. Den ligger högt upp och det är låsta dörrar som ger mig trygghet. Skulle det bli en zombiekatastrof skulle jag nog klara mig ett tag här uppe. Om jag bara fixar lite mat. Det är ju jobbigt att bära upp så mycket när det inte finns hiss. Kanske borde fundera på en smart lösning. 

Censurering av det egna orden, de egna tankarna, den egna viljan – det gör att man tappar orken, viljan och framför allt inspirationen av skriva. Speciellt när det man vill skriva om, skrika ut och bearbeta är så personligt att det inte går att censurera sig utan att.. Lura sig själv?

Jag har tröttnat på att lajva, spela och tysta mig själv för att inte andra ska ta illa vid sig. Det slutar jag med nu. Eller försöker iaf. Och jag börjar med att inte ha lösenord på bloggen längre.

Mår du dåligt av vad jag skriver? Läs inte. 

Nu ska jag leva.