månadsarkiv: mars 2020

Influensa och trötthet

Det har varit en konstig månad. Mars. Virus. Världen stänger ner. Karantän. Panik. Storhandling. Slut på hyllorna. Hamstrande av toalettpapper? Ja, det är konstiga tider. 

Och mitt i detta blev jag sjuk, I vanliga fall hade jag nog proppat mig full med alvedon och kört på som vanligt men.. Corona är farligt för vissa personer. Och jag vill inte vara en rövhatt. Så jag följer riktinjerna som myndigheterna ger ut – håll dig hemma om du har feber, halsont, hosta eller allmän förkylning/influensa. För vi kan inte veta om det är vanliga flunsan eller den nya som dödar folk över hela världen.

16 dagar med feber. 10 av dessa med halsont. Och de senaste dagarna har andningen blivit lite tyngre. Igår var den riktigt jobbig men idag känns det bättre. Men febern är kvar även om den faktiskt gått ner en hel del och nu är på 37 fantastiska grader. Jag brukar ju ligga på 36.6 så det är ju en höjning men så här lite feber har jag inte haft på två veckor. Så tjoho!

Jag var hemma i 5 dagar, jobbade 2 och blev sämre igen. Och nu är jag inne på dag 3726628 här hemma haha. Nej, men visst känns det lite skumt att vara hemma så här mycket, speciellt när man är trött och hängig men inte så pass sjuk att man sover hela tiden. Jag har inte orkat göra något direkt, knappt pallat göra annat än ligga ner i soffan och andas. Och det blir lite långtråkigt kan jag berätta. 

För solen skiner. Och då vill jag inte ha igång vår tv. Jag vill inte. Ingen tv när det är soooool! Sen att jag inte orkar vara ute ändå är ju en helt annan sak. Några dagar har jag orkat dra ut mig själv på uteplatsen. 3 tröjor, 2 jackor, två par byxor, vinterstrumpor, vinterskor, mössa och så en filt. Och en stor kopp the för att värma kroppen inifrån. Sittandes i en vilostol med kuddar och lite pod i öronen. Där har jag somnat. Mer än 1 gång. Tur att jag varit så smart att jag använt solskydd de gångerna – annars hade jag nog varit en liten kräfta efter en minut.

 

Rädslan

Det börjar bli lite obehagligt tycker jag. Corona. Det börjar bli lite väl läskigt. Gränser som stänger. Folk som dör. Mat som tar slut i affärerna.

Än så länge har vi inte påverkats så mycket, alla i vår närhet är friska och det är inga nya bestämmelser för hur vi kan jobba. Även om vårt HQ ligger mitt i smeten nere i Italien så kommer leveranserna som de ska och vi verkar kunna hålla igång produktionen som planerat.

Men vi märker att våra kundbesök ändrats. Andra företag låter inte sina anställda åka ut och träffa folk om det inte är absolut nödvändigt – och när tusan är det så egentligen? 

På Henriks jobb verkar det inte heller vara några speciella restriktioner angående kund/leveranskontakt men ja, vi får väl se vad som händer den närmaste tiden. Hos oss tar vi inte längre i hand med besöken utan hälsar med armbågarna – ser säkert urlöjligt ut haha.

Det som hänger tungt över mig och Henrik nu är ju det faktum att vi har en del kul inbokat den närmaste tiden – bland annat har vi biljetter till Smith and Tell nu i slutet av månaden men eftersom alla evenemang med mer än 500 deltagare nu måste ställas in så.. Ja vi lär ju inte få se dom i vår tyvärr. Förhoppningsvis kommer de köra sin turné i höst istället och då kanske vi kan få njuta av deras fantastiska musik.

Jag är inte direkt orolig för min hälsa. Eller för Henriks.

Jag är orolig för pappa och Mulle. Personer som inte har så bra immunförsvar. Och lilla Alicia. Och Vincent och Sigge. Alla dessa barn som varit så sjuka tidigare. Barn som inte ska utsättas för detta. 

Jag blir rädd. Och förbannad. För jag vet ju hur det är med oss vuxna. Det är många som lämnar på skola trots att kidsen är dåliga. Småsjuka, förkylda, snuviga. Barn som kanske klarar smittan. Som sprider den. För även om barn inte verkar bli så sjuka av just detta så är de ändå spridare av smittan – så är det ju med allt. Håll dig hemma om du är sjuk. 

Sen finns det vuxna som belastar sjukvärden av helt fel anledning. Som tar platsen en sjuk skulle behöva. Jag blir rädd. Orolig. Nervös.