Smygstarten

Back in the days var jag otroligt principfast med när julen fick komma in i hemmet. 1:a advent eller 1:a december beroende på vilket som kom först. Jag gick och räknade ner för att få dricka must och äta pepparkakor, lyssna på julmusik och pynta hemmet.

Sen läste jag en artikel om att folk som julpyntar tidigare är lyckligare. And who am I to not obey?

Jag älskar julen. Jag älskar den magiska känslan över allt. Myset. Dofterna. Färgerna. Blinget! Så varför vänta och nästan våndas över att inte få njuta?

I år kom musten in i huset när vi en kväll i förra veckan fick SOS-sms om att vattnet i byn var mindre bra att dricka = inget kallt vatten till maten. Vilken tur att jag då köpt en liten burk must dagen innan som nu blivit riktigt kall och god. Vi har även hunnit prova en av de nya sorterna från apotekaren. Men det är ett annat inlägg tror jag. 

Glöggen öppnade vi upp för igår efter en diskussion om huruvida vi kanske skulle försöka byta ut kvällens sista kopp kaffe mot en kopp te. Eller glögg sa jag snabbt haha. Så igår tände vi den öppna spisen, drog på oss en varm pläd och mös upp oss i soffan med glögg och lussebulle. MYSET! Helt fantastiskt härligt. 

Pepparkakorna har inte funnit vägen in till oss ännu men ja, det är nog bara en tidsfråga. I helgen hoppas jag få upp lite mer mysiga julattiraljer i huset – inga tomtar än. De får vänta till advent. Men det andra. Röda gardiner. Byte av ljuslyktor i huset. In med lite gran och kransar. Kanske några fina slingor och små julgranskulor i trollhasseln på spisen.

Ja, det är dags att pynta och mysa in ordentligt. 

Förutom i matrummet – där pågår renoveringskaos och små krupp-känslor från mig. All tapet är nu borta efter att vi upptäckt att grundarbetet från förra tapetseringen var mer än usel. Herre min skapar vad vi dragit och slipat tapet. Nu ska det spacklas, slipas och förhoppningsvis kommer det upp tapet till helgen.

Sen ska det panel och lister på också. Listerna har vi inte ens köpt än haha. Men Henrik har lovat att allt kommer vara klart innan sista helgen i november – då kommer tantgänget nämligen över på middag och ja, det är ju trevligt med ett rent och någorlunda färdigställt matrum då 😉

Leave a Comment

Filed under Uncategorized

Är det ens lagligt?

Får man må så här bra?

På riktigt? 

För även när jag mår dåligt så mår jag faktiskt förbannat bra. Oavsett hur sjuk eller trött jag är så mår jag bra. Jag är glad, lycklig, stabil och förbaskat förälskad. Fantastisk kombination.

Bildresultat för hjärta

Plötsligt förstår jag människor på ett annat sätt. Låter kanske dumt men jo. Att leva ett liv utan drama, bråk, sorg och nattsvarta hål som slukar all energi – det är ganska nytt på något sätt.

Nu säger jag inte att jag alltid mått uselt – nej. Jag och Otto hade det riktigt bra stundvis (annars hade vi väl inte hållt ihop i 12 år och sen fortsatt vara vänner) men det var mycket tjafs, bråk och svartsjuka som tog både energi och glädje från vår (kärleks)relation. Som vänner däremot – perfekta båda två haha. 

Kanske är det en mognadssak. Jag är ju äldre. Jag är med en man som är äldre. Som är trygg och mogen och inte låter sig styras av impulser eller påhittade problem. Henrik är helt enkelt stabil och kärleksfull – precis vad jag letat efter.

Jag märker detta när jag är lite nere. Lite höstdeppig som man kan bli. Jag är trött, jag är gnällig, jag kanske känner mig lite sur. Men jag mår ändå BRA. Jag vill inte lägga mig ner och försvinna. Jag vill göra något åt det som får mig att må lite sämre – fixa det och gå vidare. Trött – sov mer då och rör på dig. Gnällig – ja, det brukar vara matrelaterat. Ät en macka! Sur – brukar vara något som inte ens har hänt eller kommer hända. Jag kan vara sur för att jag tänker att något ska hända. Tänk om, tänk rätt. Sluta älta och gå vidare.

Sen tror jag på närhet. Kramar är en så bra medicin mot det mesta. Kramar, kaffe och en kaka. Sen brukar allt vara toppen. Så det är så vi möts hemma många gånger. Med kramar, en kaffe och en liten kaka samtalande över dagen och hur vi ska lägga upp kvällen och morgondagen. Denna lilla stund gör så mycket för mitt humör. För min självkänsla. För jag får ventilera mitt mående, få stöd och hämta energi i Henriks lugna famn. Går inte att be om mer faktiskt.

Idag blir det glögg och saffransbulle innan vi ska lägga oss. Vi ska nämligen leta upp ett glögg-set som vi ska beställa för alla framtida glöggstunder. Det är lyx, mys och kärlek i ett dunderpaket kan jag lova.

Leave a Comment

Filed under Uncategorized

förlåt

Bildresultat för sorry quotes

Förlåt.
Det här ordet som jag sagt på rutin. Utan att veta varför ibland. För att slippa mer bråk ibland. Och för att det inte ska förstöras mer saker. Mer känslor. Mer förtroende. Mer av själen. 

 

Så många gånger jag ber om ursäkt per dag. Både högt och tyst i huvudet. Varför?

Jag vet faktiskt inte många gånger, det är väl det som är lite otäckt. För ordet kommer som på rutin så fort något går lite fel, oavsett om jag kunde gjort något annorlunda eller inte.

Något gick inte perfekt.

Förlåt.

Något gick inte helt smidigt.

Förlåt.

Någon skadade sig eller blev lidande på grund av sina egna beslut.

Förlåt.

Jag borde ju vetat att det skulle hända, jag borde förutsett att du skulle hamna i denna situationen av en miljon olika konstiga anledningar.

Förlåt mig.

Snälla hata mig inte. Det var ju inte meningen. Jag borde ha löst problemet innan det uppstod. Jag borde vetat. Förlåt.

Bildresultat för sorry quotes

Jag minns så många förlåt som jag sagt för att undvika bråken. Skriken. Slagen. Även om slagen inte var på mig, bara bredvid. Aldrig fysiska slag, bara verbala. Slaget som gick in i väggen och skadade. Inte mig. Jag fick ta hand om. Vårda. Ömt ta hand om den hand som blev skadad för jag hade gjort så fel. Som att säga nej. Säga emot. Inte hålla med. Försvara någon. Försvar mig själv.  

 

Jag har bättrat mig. Mina förlåt kommer inte direkt längre. Inte alltid i alla fall. Även om det är lätt. Det är så lätt att falla tillbaka. Tillbaka i rollen som inte är sann. Den där birollen jag spelade i mitt egna liv. Hur i helvete kunde jag inte vara huvudrollsinnehavare i mitt egna liv? Hur kunde det bli så att jag fick en usel biroll som bara blev mindre och mindre för varje dag?

Jag ber om ursäkt ofta. 

Och det ber jag ofta om ursäkt för.

Kanske borde börja med att sluta. 

 

Leave a Comment

Filed under Uncategorized

Upp och rör på dig då

Gahhh, seg förkylning, tidsbyte och höstrusk har ju INTE varit så optimalt för måendet den här senaste veckan alltså. Jag har inte känt mig trött, jag har känt mig nere. Helt nere. Nära den där nere-känslan som var närvarande innan jag rasade ihop då för en livstid sedan. Jag vet ju att mina blodvärden är dåliga, jag måste ta järn och allt sånt där. Jag har fått ändra dosen Levaxin och det kan spöka med både skallen och kroppen inledningsvis. Jag vet detta. Och jag vet att det blir bättre – det blir bra! Och jag är så tacksam över att jag vet detta, att jag kan känna att detta är en dipp- inte en framtid. Detta är en liten stund i mitt liv, inte hela mitt liv. 

Och nu börjar förkylningen ge med sig. Idag kom jag upp och kunde träna med Henrik. Försiktiga 30 minuter men flåset ökade, musklerna är trötta och kroppen blev varm. Fantastisk start på dagen – speciellt när det är mörkt både när man vaknar och när man kommer hem på kvällen. Då är det perfekt att få vakna upp ordentligt till bra musik och rörelser och när man kommer hem från jobbet är det helt ok att mysa ner sig i soffan med en kopp kaffe och en bit choklad.

Relaterad bild

Eller som det blir i veckan – med datorn och skolböckerna. Nästa inlämning är på söndag och jag har förhalat detta oändligt mycket. Skyller helt och hållet på förkylningen här. Den sög verkligen musten ur mig. Och när jag kanske egentligen borde varit hemma och vilat blev det manfall på kontoret och ja – jag gick till jobbet. Inte helt smart men vad ska man göra? Så då blev det inget pluggat efter jobb kan jag lova, bara däckade i soffan och ville gömma mig från världen och alla dumma ansvar som finns haha. 

Men som sagt, det var då. Nu mår jag bättre, solen lyser, frosten fick marken att glittra och det finns bara möjligheter – dags att bli positiv igen!

Bildresultat för frost

Leave a Comment

Filed under Uncategorized

2 månader kvar

Bildresultat för jul

Bara två månader kvar till den där magiska dagen.

Julafton.

En av mina absoluta favorit dagar. Jag älskar julen och ja, jag kan nog ärligt säga att jag älskar den lite lite mer varje år. Det är som att säcken med kärlek bara blir större och större och rymmer nu en himla massa glädje och längtan. För det är inte bara själva julafton som är speciell. Det är hela resan dit. Att få planera hur pyntet ska vara.

Var ska vi ha ljusslingorna i år? Ska vi ha stjärnor i alla fönster eller ska vi tänka om? Kan vi plantera några blommor på fint sätt? Hur ska vi få hyacinten att leva länge? Var ska vi ha våra jultåg? Hur ska vi dekorera den (nya) öppna spisen? Ska vi våga oss på något nytt recept till julbordet? Ska vi köpa pepparkakor i plåtburk eller kommer vi inte äta upp alla då? Vad är det för smaker Apotekarens kommer ut med i år? Vilka låtar kommer vi dansa i köket till?

Jag lyssnar faktiskt redan på julmusik – lite väl tidigt enligt många men nej. Det är bara 2 månader kvar, klart man ska börja mysa ner sig med härlig mjuk och gosig musik redan nu. Vem mår dåligt över julmusik liksom (förutom de som jobbar i butiker där musiken går på repeat på hög volym – det är synd om dom). Jag har en lista på spotify med några timmars julmys som går varm när det är dags. Jag har blandat lugnt med ös, äldre med nytt och jag är väldigt nöjd med min mix. Nej, jag ÄLSKAR min jullista haha.

Bildresultat för jul

En av sakerna jag verkligen ser fram emot i år är att få baka. Vi ska baka lussebullar! För jag fick nämligen en tidig julklapp av Henrik (jag tycker det är en julklapp men jag fick den för jag var sjuk och ynklig. Han har en fantastisk vana att köpa något litet till mig när jag är sjuk, en blomma, ett choklad – eller en BAKMASKIN.. Tokiga karl haha). Men nu vill jag ju använda den och jag ska baka bullar och lussekatter. Det bästa är att vi egentligen kan börja baka redan nu och frysa in. Alltid bra att ha bullar i frysen 😀

Bildresultat för jul

Borde dock inte äta så mycket av allt gott som vi nu kan baka. Lyckades bli av med envisa kilon som nu smyger sig på igen. Det är så otroligt tråkigt när orken försvinner så träningen inte blir av. Det märks direkt på mig. Den här förkylningen har gjort att jag inte tränat på över en vecka. Kanske inte låter mycket men jo – det märks direkt. Jag orkar inte ens med vardagsträningen som jag försöker få till på jobb. Kör knäböj och armövningar i omgångar för att hålla igång både kropp och knopp. Men den här veckan har jag mest velat lägga huvudet på skrivbordet och bara sova. Orken har varit i botten! Men jag känner att det vänder nu så jag håller tummarna för lite träning till helgen. Och lite promenader. 

Och med en solsemester bara 50 dagar bort så vill jag f*n vara i någorlunda form. Jag vill ha mina sommarklänningar utan ångest och min bikini utan att känna mig som en strandad val. Fånigt jag vet, men jo – det är tyvärr så jag känner mig när träningen uteblir och kroppen liksom flobbar till sig. 

Men strunt i det!

Nu ska vi längta till jul och då kan vi inte fjanta med kilon hit eller dit. Men ja, jag har ju beställt hem 3 olika julklänningar som gärna får passa haha. 

Bildresultat för jul

Det är dock med lite sorg som jag ser julen närma sig. Jag hade så hoppats på ett mirakel som kunde fått bli offentligt lagom till den mest magiska av tider men nej. Det blev inget mirakel denna månad heller. När gud och universum vill brukar jag säga. Men nu börjar jag undra vad de håller på med – de där krafterna som jag tror styr. Var är vårt mirakel?

Leave a Comment

Filed under Uncategorized

Allt har sin tid

Ibland får man gå till idolerna för att hitta orden..

kent såklart. Alltid kent.

En sak i taget, allt har sin plats
En sak i taget, allt har sin tid
En tid att bygga upp, en tid att riva ner
En tid att gråta, en tid att le
En tid att sörja, en tid att dansa
En tid att vara säker, en tid att chansa
En tid att tiga, en tid att tala
En tid att älska, en tid att hata
En tid att ha, en tid att mista
En tid för den första
En tid för den sista

Och den senaste tiden har jag verkligen fått tänka ”allt har sin tid”.

Förkylning deluxe och trötthet gjorde att helgen inte alls var produktiv och resulterade i ett renoverat matrum utan mer.. soffhäng. Fy vad jag var trött. Och är fortfarande. Men var sak har sin tid.

Och snart är jag frisk. Då kommer vi ha all tid att fixa det vi inte orkade innan.

Leave a Comment

Filed under Uncategorized

Ack Värmland

I helgen var vi uppe i Värmland igen. Som jag älskar Värmland. Tänk att jag aldrig satt min fot där innan förra sommaren, helt galet hur snabbt en kan hitta en plats som känns helt hemma – även om det nu inte är hemma.

Varje gång vi är uppe i Karlstad så mår jag så gött. Jag älskar stadskärnan, den är så levande. Jag fascineras över skogen – den är ju där! Det är inte björkar överallt haha, det är ju riktig skog!

Och det är något med luften. Den känns lättare på något sätt. Även förra sommaren med värme utöver det normala var luften härlig. Inte så tung och klibbig som den gärna blir annars. Ja, jag trivs i Värmland. 

Helgens mål var att åka tåg. Inte bara tåg, ångloksdrivet tåg av modell äldre. Något Henrik älskar. Resan gick längs med Fryken så det var ju lite i hans gamla trakter vilket var helt underbart. Att få se var han hade kompisar, var de bodde, var söndagsskolan låg och var han cyklade för att bada på somrarna. Det är något väldigt fint och magiskt över att dela den typen av minnen för varandra. Precis som vi cyklat runt i Vejbystrand och jag visat var jag hängde, var jag gick på lekis och i skolan. 

Den här resan har vi planerat ett tag, just ångtåg kör ju inte runt i Sverige hela tiden. Det är ett fåtal som finns på järnvägsmuseum runt om i landet som lånas ut till resor som denna. Detta tåg kom från Gävle om jag inte mins helt fel. Tåget vi ska åka med i november är nog från Ängelholms järnvägsmuseum – och det är ju där vi ska åka. Förra året åkte vi, men då i 3:e klass. NEVER AGAIN sa vi då. Och så fick Henrik biljetter till 1:a klass av mig nu när han fyllde år. Mycket mer rimligt haha. För när vi nu åkte i Värmland åkte vi i 2:a klass. And let me tell you – det var nice! Vilka stolar alltså. Kunde somnat om det inte vore för den fina naturen som jag inte ville missa en sekund av. Wow. Bara wow.

Under helgen fick vi dessutom möjlighet att träffa Henriks familj och släkt och självklart blev han firad av syskonen. Väldigt mysig förmiddag med go frukost och lite fika innan vi var tvungna att åka till vår övernattningslägenhet och städa efter oss.

Man borde helt klart fika efter frukost lite oftare. Bra sätt att avsluta morgonen och inleda dagen liksom – en liten sockerchock som håller en vaken fram till lunch 😉

Jag längtar till vi ska upp igen, det är något magiskt med våra resor dit. Att packa bilen, välja podd eller dokumentär, skratta och prata under tiden. Vi analyserar världen, omgivningarna och lär känna varandra så mycket bättre under de här resorna. Eller ja, djupare. Det är något magiskt med bilresor helt enkelt. Nästa runda blir över jul, min första som jag inte firar med föräldrarna. Och vi ska bo på hotell. Stora förändringar för en traditionsnörd som moi haha. 

Leave a Comment

Filed under Uncategorized

Naturen runt hörnet

Runt knuten från jobb finns det skog och natur. 20 minuter på lunchen gör underverk för kropp och knopp när det går i ett inne på kontoret. Bara komma ut, andas, känna skogsdofterna och få lite sol i ansiktet gör ju att man orkar lite till. 

Samla kraft utomhus är helt klart underskattat. Så många år jag fnyst lite åt hela grejen att gå ut och gå – hur kul är det egentligen? Men jag får nog vika mig här, det är ganska nice att komma ut, känna den kalla luften mot kinderna och andas in den friska energin som finns i skogen. Och hemma också för den delen. Vi är ute och går en hel del, ibland bara runt kvarteret men oftast lite längre rundor på minst 30-40 minuter. Att komma hem från jobb, ta på sig bra skor, dra på sig mössan och sen gå en runda innan det ska fixas med matlagning, plugg, städning och allt annat vuxentrams man måste hålla på med 😉

Ut och gå. Det kommer du må bra av!

Leave a Comment

Filed under Uncategorized

Allt jag inte är längre

Nu kanske jag låter helt fjompig (det är ett ord!) men ja, jag älskar att prata i telefon med Henrik när vi kör till (och från) jobb. Det är lugnande på något sätt och tar bort lite av ”sorgen” jag känner när vi nuförtiden kör till olika arbetsplatser. Det är fint tycker jag. 

Nåväl, idag när vi pratade cyklade en unge på max 12 år ut i en korsning – utan att se sig för och utan hjälm och reflexer. Hade det varit lite mörkare hade jag knappt sett honom när han hade mörk jacka, mörka byxor och huvtröjan upp över skallen. Jag fick lite högre puls där helt enkelt. Och då började vi prata om just säkerhet och vad vi fick – och absolut INTE fick- göra när vi var barn.

Jag skulle ha hjälm och reflex. Inte hålla på och släppa styret och tramsa utan, ja, cykla som folk haha. Henrik sa detsamma – reflexer och hjälm var ett måste för att få sticka iväg till skolan eller kompisar.

Och jag vet inte hur vi kom in på det men vi började prata om hur vi var som 12/13- åringar. Och nu när jag ser tillbaka på vad jag gjorde då så blir jag faktiskt lite.. Ställd är nog ordet.

Jag minns mitt första halsbloss på vägen till fritidsgården i Vejbystrand. Jag minns dock inte första groggen eller cidern – men jag vet att jag druckit när jag mötte Arvid -då var jag 12, skulle väl fylla 13. Jag åkte ju till honom i Helsingborg med jämna mellanrum då. Det var buss och tåg. Helt själv. Utan mobil. Det gick oftast bra..

Jag minns inte när jag mötte C & co (the bad-boys of Vejby) eller hur jag hamnade där – jag har svaga minnesbilder men inget så specifikt. Men jag var ju där rätt så ofta. Alltid efter skolan. Ibland innan. Ibland när jag skulle varit i skolan (hosthost). Och folket jag hängde där med var kanske inte de stabilaste. Och var vi inte hos C satt vi hemma hos någon och rökte. Drack kaffe. Pratade väl skit om någon annan eller om skolan. 

Jag minns den tiden som så tudelad. Jag kände mig inte hemma någonstans, jag kände mig lite utanför oavsett grupp och det var först när jag träffade Karin som jag fick en sån där vän som jag visste var äkta. Och då var vi kanske 14-15? Det är 20 år sen och hon är fortfarande en av de viktigaste personerna i mitt liv. 

Jag inser nu hur jag försökte tvinga in mig själv till att bli något jag nog inte mådde så bra över. Jag ville vara dansaren Cecilia men var inte tillräckligt poppis för att få hänga med dansarna efter lektionerna. Jag ville vara bad-girl Cecilia men var inte villig att göra tillräckligt mycket dumt för att få hänga med de tuffa. Jag ville vara punkaren Cecilia och lyckades väl ganska bra med det ett tag – det var mycket nitar, säkerhetsnålar och svart kajal där ett tag. Men där var jag ensam deluxe i en by där alla skulle rösta på moderaterna och var stöpta i samma blonda form som Brittan och gänget. 

Det som var jobbigt under den här tiden var att mitt egenvärde var i princip noll. Jag kände mig fejk, falsk och inte värd att älska. Mitt självskadebeteende var, när jag ser tillbaka på det med nyktra ögon, helt galet egentligen. Jag skar mig, brände mig, rökte, drack och använde substitut för att slippa känna. Jag ville ju inte dö – jag orkade bara inte leva. 

Och tyvärr kom det självskadebeteendet tillbaka i (många) omgångar under åren.

Nu mår jag bra. Jag känner mig stabil och älskad. Jag känner mig värd att älskas – och jag tror mycket av detta är tack vare Henrik faktiskt. Jo, jag har jobbat MYCKET med detta själv, men med Henrik har jag en person jag kan prata med som hjälper mig nysta i alla känslor. Han var ju inte där när jag genomlevde allt detta så han kan ställa de objektiva frågorna och ge stöd och trygghet på ett sätt som andra, som känt mig länge, inte kan. För då är deras tankar och råd baserade på hur DE kände och upplevde tiden. Flummigt men sant.

Jag mår bra för nu är jag kort och gott Cecilia. Jag är mig själv. Jag är den jag vill vara.

Och jag vet att när jag nu strävar efter att bli en lite bättre individ så är det utifrån vad JAG vill, inte för att jag vill passa in i en grupp eller sammanhang  där jag i slutändan kommer må dåligt. 

Det är en skön känsla kan jag berätta 🙂

 

 

Leave a Comment

Filed under Uncategorized

Vad är målet?

När jag skriver så har jag ofta något jag behöver ventilera. Behöver inte vara något stort eller livsavgörande, det kan vara att jag helt enkelt upplevt något jag vill dela med mig av. Smått och stort, tråkigt och kul, tungt och lättsamt. Det är ju det som är så fint med att få styra sina texter och sin domän – jag bestämmer när och vad som sägs och skrivs.

Bildresultat för writing

Att skriva såhär är ju som att ha en dagbok, en ventil och en plats att kunna gå tillbaka till för att minnas vad som hänt. Därför är jag lite ledsen att allt på min förra blogg är borta – allt på grund av helt onödiga orsaker. Dumma anledningar som jag borde stoppat men inte orkade ta fajten över. 

Över 10 års skrivande -borta.

Bilden kan innehålla: 1 person

Allt från operationer och livsförändrande ögonblick till skilsmässor och svåra val – allt stod där. Jag skrev om mina lyckliga stunder och om mina mörkaste dagar när jag inte orkade göra mer än att andas. Allt det där – alla bilder och minnen som jag inte sparade på andra ställen för jag (dumt nog) tänkte att de var trygga på bloggen – borta. Jag hade en del av blogginläggen med lösenord, där la jag upp bilder på min resa efter operationen och skrev om hur jag mådde. Det är 10 år sedan och jag minns det knappt. Jag minns smärtan. Oron. Illamåendet och all yrsel när jag försökte för mycket för snabbt. Jag minns första julen när jag grät för att jag inte klarade av att äta utan att må dåligt. Och jag minns hur jag rasade i vikt. Och hur jag hela tiden tyckte jag var för stor. Även när jag var som smalast med en fjantig vikt på 64 kilo till mina 175 cm och hamnade på sjukhuset så kände jag mig fet – hur sjukt är inte det?

Bilden kan innehålla: 2 personer

Men allt det positiva då – alla vardagliga handlingar som fick mig att orka? Nej, sånt minns jag inte. Och det gör mig lite ledsen. För det är ju delar av alla upplevelser som formar hur man blir som individ. Hur jag möter världen och framtiden. 

För jag hade ju uppenbarligen väldigt kul också, både på scen och bakom haha.

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Det ska inte få hända igen. Nu äger jag min plattform (med hjälp från Otto som är min support) och jag styr över vad som kommer hända med den.

Jag styr över mina ord!

Leave a Comment

Filed under Uncategorized