Allt jag inte är längre

Nu kanske jag låter helt fjompig (det är ett ord!) men ja, jag älskar att prata i telefon med Henrik när vi kör till (och från) jobb. Det är lugnande på något sätt och tar bort lite av ”sorgen” jag känner när vi nuförtiden kör till olika arbetsplatser. Det är fint tycker jag. 

Nåväl, idag när vi pratade cyklade en unge på max 12 år ut i en korsning – utan att se sig för och utan hjälm och reflexer. Hade det varit lite mörkare hade jag knappt sett honom när han hade mörk jacka, mörka byxor och huvtröjan upp över skallen. Jag fick lite högre puls där helt enkelt. Och då började vi prata om just säkerhet och vad vi fick – och absolut INTE fick- göra när vi var barn.

Jag skulle ha hjälm och reflex. Inte hålla på och släppa styret och tramsa utan, ja, cykla som folk haha. Henrik sa detsamma – reflexer och hjälm var ett måste för att få sticka iväg till skolan eller kompisar.

Och jag vet inte hur vi kom in på det men vi började prata om hur vi var som 12/13- åringar. Och nu när jag ser tillbaka på vad jag gjorde då så blir jag faktiskt lite.. Ställd är nog ordet.

Jag minns mitt första halsbloss på vägen till fritidsgården i Vejbystrand. Jag minns dock inte första groggen eller cidern – men jag vet att jag druckit när jag mötte Arvid -då var jag 12, skulle väl fylla 13. Jag åkte ju till honom i Helsingborg med jämna mellanrum då. Det var buss och tåg. Helt själv. Utan mobil. Det gick oftast bra..

Jag minns inte när jag mötte C & co (the bad-boys of Vejby) eller hur jag hamnade där – jag har svaga minnesbilder men inget så specifikt. Men jag var ju där rätt så ofta. Alltid efter skolan. Ibland innan. Ibland när jag skulle varit i skolan (hosthost). Och folket jag hängde där med var kanske inte de stabilaste. Och var vi inte hos C satt vi hemma hos någon och rökte. Drack kaffe. Pratade väl skit om någon annan eller om skolan. 

Jag minns den tiden som så tudelad. Jag kände mig inte hemma någonstans, jag kände mig lite utanför oavsett grupp och det var först när jag träffade Karin som jag fick en sån där vän som jag visste var äkta. Och då var vi kanske 14-15? Det är 20 år sen och hon är fortfarande en av de viktigaste personerna i mitt liv. 

Jag inser nu hur jag försökte tvinga in mig själv till att bli något jag nog inte mådde så bra över. Jag ville vara dansaren Cecilia men var inte tillräckligt poppis för att få hänga med dansarna efter lektionerna. Jag ville vara bad-girl Cecilia men var inte villig att göra tillräckligt mycket dumt för att få hänga med de tuffa. Jag ville vara punkaren Cecilia och lyckades väl ganska bra med det ett tag – det var mycket nitar, säkerhetsnålar och svart kajal där ett tag. Men där var jag ensam deluxe i en by där alla skulle rösta på moderaterna och var stöpta i samma blonda form som Brittan och gänget. 

Det som var jobbigt under den här tiden var att mitt egenvärde var i princip noll. Jag kände mig fejk, falsk och inte värd att älska. Mitt självskadebeteende var, när jag ser tillbaka på det med nyktra ögon, helt galet egentligen. Jag skar mig, brände mig, rökte, drack och använde substitut för att slippa känna. Jag ville ju inte dö – jag orkade bara inte leva. 

Och tyvärr kom det självskadebeteendet tillbaka i (många) omgångar under åren.

Nu mår jag bra. Jag känner mig stabil och älskad. Jag känner mig värd att älskas – och jag tror mycket av detta är tack vare Henrik faktiskt. Jo, jag har jobbat MYCKET med detta själv, men med Henrik har jag en person jag kan prata med som hjälper mig nysta i alla känslor. Han var ju inte där när jag genomlevde allt detta så han kan ställa de objektiva frågorna och ge stöd och trygghet på ett sätt som andra, som känt mig länge, inte kan. För då är deras tankar och råd baserade på hur DE kände och upplevde tiden. Flummigt men sant.

Jag mår bra för nu är jag kort och gott Cecilia. Jag är mig själv. Jag är den jag vill vara.

Och jag vet att när jag nu strävar efter att bli en lite bättre individ så är det utifrån vad JAG vill, inte för att jag vill passa in i en grupp eller sammanhang  där jag i slutändan kommer må dåligt. 

Det är en skön känsla kan jag berätta 🙂

 

 

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *