Hemmakär

Jag har blivit väldigt väldigt hemmakär. Alltså lite problematiskt hemmakär. På en nivå att jag faktiskt inte vill göra så mycket mer än att vara hemma haha.

Missförstå mig rätt – jag har så kul när jag är iväg med vänner eller om vi är hos familjen och hälsar på. Men en perfekt kväll med Henrik innebär i praktiken alltid att vi är hemma.

Jag kan klä upp mig, fixa frissan och allt det som jag ändå skulle gjort för en utekväll. Men vi är hemma. Där vi kan prata om allt. Där vi kan lyssna på det vi vill. Kanske spela spel eller lyssna på en podd till efterrätten. Jag älskar helt enkelt att vara hemma

Och detta är ett ganska nytt fenomen för mig. För innan, back then, då kröp det i kroppen om jag inte fick komma hemifrån ofta. Bort från byn. Bort från bostaden. Många gånger, tyvärr, bort från människorna jag hade i mitt liv. Det gick liksom inte att tänka ordentligt i hemmet. Det gick inte att vara en fri individ med egna tankar. Väggarna var för nära, taket var för tungt,golvet blev som ett klister som gjorde mig långsam. Att komma bort, komma ut, var det som fick mig att hämta kraft.

Nu är det nästan tvärtom. I huset kan jag andas. Jag kan tänka fritt. Jag kan dansa och sjunga, skratta och gråta. Jag är fri.

Och det är helt fantastiskt. 

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *